Klockan är 22.05 och tv4 nyheterna klingar med sin olycka i mina öron. Oljudet gör mig ganska illamånende. Söndagångesten har lagt sig någorlunda och jag har lyckats kravlat mig upp från golvet. Jag har spenderat x antal timmar i telefon idag för att knuta upp knutarna i min kropp. Du vet det är så många dagar jag inte orkar umgås med mig själv och hur ska jag då kunna be andra att orka umgås med mig. Någon i min närhet håller på och rymma till landet som inte finns. Du vet mannen jag har så många fina minnen med. För det är väl det fina man ska rå om?
Jag vill inte att något ska försvinna! jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Viljan är stark dock inte starkast.
Nu ska jag låsa in mig ett tag hänga med mr T. och lära mig vara med mig själv.
Adjö.
2 kommentarer:
Den känslan kan jag nog känna mig rätt bekant med, tror dock jag känner ännu mer av en galenskap som sakta får mig att glömma vad det var som var viktigt. Men så sakteligen är man tillbaka, i sitt vanliga och alldagliga liv.
alltid skönt att man inte är ensam..men jag funderar om jag har något vanligt alldagligt liv att falla tillbaka på?
Skicka en kommentar